Jag tröttnar aldrig på samtalen med barn och att få se när deras kunskap och förståelse vidgas så att de ser sammanhang de inte sett innan.
Det är så häftigt när man ser i barnets ögon att hjärnan jobbar lite extra.
T.ex. ett barn som vid matbordet klämmer på höstens första clementinkyfta och glatt ropar: ”-Det är juice i den!” (Vilken upptäckt!)
Eller barnen på avdelningen som frågar:
- ”Ska du vara här för att du är chef eller ska du jobba?”
(Är jag där för att jag är chef ska jag bara prata med pedagogerna, men ska jag jobba är jag mer med dem… 😊)
Denna gången var det jag och mitt sexåriga barnbarn.
Det var ”någon smuts” som kommit i baljan där han hade vattenpärlor. Jag hjälpte honom att fånga det och sa
”-Det var bara ett gruskorn.”
Då säger han ”-Det såg ut som en sten.” Vi började diskutera hur liten en sten kan vara och hur stort ett gruskorn kan vara… När blir stenen grus?? Och när blir berget en sten, stenen ett grus och gruset sand????
Den kopplingen hade han inte gjort innan och man riktigt såg hur han tänkte och såg bilder inne i huvudet.
Jag älskar det! Man hade kunnat gå vidare och googlat efter ett svar.
Det finns säkert någon som bestämt hur liten en sten kan vara innan det heter grus, men vi gjorde inte det.
Han hade nog med att införliva att berg, sten, grus och sand ”hamnar på samma hylla i hjärnan” nu. Googlar fakta gör vi när han frågar.
Tar vi tillvara på dessa stunder med barnen?
Språkutveckling, begreppsuppfattning, se samband…
Förskolan ska ge varje barn förutsättningar för att utveckla